Karin Sundin (S): M snodde valbudskap från S : ”Alla ska med! Så enkelt är det”

Moderaterna snodde budskapet och konceptet rakt av och fotograferade nästan likadana människor i en annan stor vaniljgul cabriolet. Det var året då Moderaterna började kalla sig ”Nya Moderaterna, Sveriges enda arbetareparti” och den dåvarande moderata partisekreteraren Sven-Otto Littorin erkände glatt att det var en medveten provokation. Tonläget var högt i den politiska debatten då som nu.

Man kan tänka på de där olika affischerna när man nu lyssnar till den moderate statsministern och den moderata finansministern som stolt talar om att de sänker skatten för alla. ”Alla” är numera ett relativt begrepp.

Ska man istället prata om ”många” så vill fyra av fem svenskar hellre att regeringen satsar på välfärden än på skattesänkningar (Novus på uppdrag av TCO, september 2024). För att kunna sänka skatterna minskar Tidöregeringen istället statsbidragen till regioner och kommuner, vilket undergräver förutsättningarna för vården, skolan och omsorgen. Därmed undergräver man förutsättningarna för ett starkt och jämlikt samhälle, vilket kanske är ett mål i sig för en regering vars skattesänkningar ger mångdubbelt mer i plånboken för höginkomsttagare än för vanligt folk.

Det är också långt ifrån ”alla” som omfattas av regeringens skattesänkarpolitik. Jobbskatteavdraget utformas så att de som lönearbetar får sänkt skatt. Pensionärer får en motsvarande skattesänkning. Men arbetslösa, föräldralediga, studerande och personer som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning, sammantaget hundratusentals människor, får ingen sänkt skatt. Den som har stora besparingar på ISK-konton, flyger väldigt mycket, kör mycket bil eller dricker mycket öl från mikrobryggerier kan för all del också märka av sänkta skatter, men det är knappast många och inte heller särskilt mycket pengar i det hela.

Arbetslös, föräldraledig och student är man under en begränsad del av livet – om man senare återgår till arbetet eller börjar arbeta får man ta del av skattesänkningarna. Sjuk är man förhoppningsvis också bara under en begränsad del av livet. Men kronisk sjukdom eller omfattande funktionsnedsättningar är ingenting som går över av sig självt eller med tiden. Det är ingenting individen kan välja bort för att istället arbeta. Personer som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning gör det därför att staten, genom Försäkringskassans beslut, har bedömt att den personen inte kan delta på den reguljära arbetsmarknaden. Resultatet av regeringens skattepolitik blir i praktiken att kroniskt svårt sjuka och personer med funktionsnedsättning straffbeskattas med en särskild funkisskatt.

Den 30-åring som lever på sjuk- och aktivitetsersättningens garantinivå har 13 275 kronor i månaden att leva på. Den som får maxbeloppet för inkomstrelaterad ersättning får 23 171 kronor i månaden. De om några skulle behöva hundralappar eller tusenlappar mer i månaden, men får ingenting.

Så mycket längre än funkisskatten kan man knappast komma från en cabriolet och devisen om att ”alla ska med”.

Karin Sundin
Riksdagsledamot (S)