HBTQ+ och kyrkan

Det finns en tradition för att präster inom Svenska kyrkan kan välja bort att samarbeta med vissa människor och att delta i handlingar som inte passar deras traditionella uppfattningar om kyrkan och evangeliet.

I Norden har det till exempel på flera ställen varit vanligt att en manlig präst inte behövde samarbeta med kvinnliga präster om han inte kunde acceptera prästvigning av kvinnor ur teologisk synpunkt. Lagstiftningen i de nordiska länderna omöjliggör numera sådana val, så det går inte längre. Den moderna lagen står över den traditionella evangelietolkningen, och det är även svårt ur evangelisk synpunkt eftersom Jesus själv jobbade tillsammans med kvinnor.

En annan väsentlig fråga är prästers rätt att vägra viga samkönade. Personligen har jag länge försvarat den enskilde prästens rätt att säga nej eftersom kyrkan ändå alltid kan erbjuda samkönade vigsel av någon annan präst i den kyrka paret önskar.

Men jag har ändrat inställning. Det fungerar inte att människor som vänder sig till kyrkan ska riskera att möta en präst som säger nej. En ögonöppnare var ett samtal med en människa som fullständigt avvisade svenska kyrkan på grund av en enda upplevelse av en enskild präst. Prästen hade antytt – tvärt emot svenska kyrkans teologi - att den svåra sjukdom hennes syster drabbats av var Guds vilja.

En upplevelse som denna kan alltså ställa sig mellan alla andra upplevelser hon kunnat ha med kyrkan. Personen ifråga kunde inte skilja mellan den enskilde prästen och Svenska kyrkan i sin helhet och resonera sig fram till att prästen hade fel eller hade en dålig dag, och att hen inte representerade kyrkans inställning i frågan.

Jag insåg att jag måste konkludera att alla präster hela tiden representerar hela kyrkan därför att det är så människor upplever den religiösa institutionen. Jag tror det hänger ihop med att svenska kyrkan är en organisation som bygger på tro och livsåskådning vilket får människor att se allt som en helhet. Samma logik gäller för enskildas möten med företrädare för politiska partier.

Tills dess hade jag alltså förstått prästens rätt att inte viga samkönade inom ramen för allas rätt att tänka olika – inklusive prästen och befarat att präster som nekas den rätten skulle uppfatta sig som offer om de förbjuds att verka i kyrkan enligt sina personliga övertygelser som tidigare haft stark legitimitet i den kyrkliga traditionen. Men jag inser att den ramen är ohållbar.

Detta ska istället förstås inom ramen av hur prästen representerar kyrkan. Svenska kyrkan bör inte och kan inte ha anställda som uttalar sig på ett exkluderande sätt eller agerar exkluderande på andra sätt i sitts jobb där de ju är representanter för hela institutionen. Medlemmar i kyrkan kommer nämligen inte uppfatta sådana uttalanden och ageranden som prästens rätt att tänka annorlunda och skilja mellan prästen och kyrkan, utan som att hela kyrkan agerar exkluderade.

Jakob Brönnum