Karin Sundin (S): Ska en generaldirektör i Stockholm styra sjukvården i Örebro?

Jag tänker på den där skillnaden rätt ofta när omorganisationer kommer på tal. Nu senast när Vårdansvarskommittén, som har utrett huruvida sjukvården borde vara statlig eller inte, lämnade sitt förslag.

Jag vet inte hur många omorganisationer jag själv har berörts av, men det är många. Ständiga omorganisationer är en del av det moderna samhällets utveckling. Det kan handla om att hantera nya uppgifter eller att avveckla andra. Ibland sker det med en förhoppning om ökad effektivitet eller tydligare kommunikation.

Jag var under många år medarbetare på Länsstyrelsen i Örebro län. Den som tror att länsstyrelserna är en organisation stöpt i Axel Oxenstiernas form från 1634 har fel – det mesta av det dagens länsstyrelser gör var inte ens påtänkt 1634.

Bara under mina år på myndigheten flyttades ansvaret för djurskyddskontroller från kommunerna till länsstyrelserna, en hel del uppgifter kom att koncentreras till en handfull av de 21 länsstyrelserna och tillsynen av kommunernas socialtjänst vandrade genom länsstyrelserna, vidare till Socialstyrelsen – och i dag ligger ansvaret hos Inspektionen för vård och omsorg. På senare år har Länsstyrelsen i Örebro län fått ett stort ansvar för utvecklingen av det civila försvaret i Mellansverige.

För mig är länsstyrelserna ett bra exempel på hur det går att använda och omforma organisationer för olika ändamål. Huruvida resultatet blir lyckat eller inte beror inte så mycket på själva organisationsformen som på hur uppdraget är formulerat, vilken lagstiftning som ligger till grund, vilka ekonomiska resurser man har, hur ledningen ser ut, vilket stöd den ger till medarbetarna och vilka medarbetare man lyckas rekrytera.

När det gäller sjukvårdens organisation kom Vårdansvarskommittén fram till att det inte skulle bli bättre av att flytta ansvaret från regionerna till staten. En statlig sjukvård skulle få en generaldirektör i Stockholm och ungefär 300 000 medarbetare – tio gånger fler än det finns inom Polisen i dag. Det i sig skulle inte ge en bättre vård. Däremot skulle en så omfattande omorganisation sannolikt hämma sjukvårdens utveckling under lång tid och i sin tur skapa många nya gränsdragningsproblem. Sex av riksdagens åtta partier ställer sig bakom den bedömningen.

Kristdemokraterna, det parti som drev fram utredningen, menar att regionerna, de gamla landstingen, är omoderna och inte anpassade för dagens krav. De kommer därför att fortsätta verka för ett förstatligande och gör därmed omorganisation till ett mål i sig. Lite roligt är det allt att Kristdemokraterna inte verkar reflektera över att staten är mycket äldre än landstingen, som inrättades 1863.

Oavsett hur organisationsschemat ser ut kommer svensk sjukvård fortsätta handla om hur uppdraget är formulerat, om lagstiftningen, om finansieringen, om ledningen och om medarbetarna. Ansvariga politiker bör fundera över hur staten kan ge ett bättre stöd och mer pengar till regionerna och till sjukvården i framtiden.

Karin Sundin
Riksdagsledamot från Örebro (S)