Karin Sundin (S): När rädslan styr går ingen säker

För snart sexton år sedan tillkännagav den norska Nobelkommittén att den amerikanske presidenten fick fredspriset det året. Det var Barack Obama, med motiveringen att han skapat ett nytt klimat i internationell politik. Strax efteråt skrev Göran Rosenberg en kolumn i Dagens Nyheter om hoppets och rädslans politik. Obama var en tydlig företrädare för hoppets politik.

Det var året innan Sverigedemokraterna kom in i Sveriges riksdag. Rosenberg sammanfattade strömningarna i dåtiden:

”Med perspektivet av ett öppet främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag öppnas också perspektivet av rädslan som en viktig drivkraft i svensk politik; rädslan för att förlora fotfästet, rädslan för det främmande, rädslan för framtiden.”

Rosenberg spanade ut över Europa och kunde konstatera att rädslans politik hade fått fäste i flera av Europas parlament.

Jag tänkte på rädslans politik när den svenska regeringen nyligen tog emot den utredning man beställt om att återkalla permanenta uppehållstillstånd för asylsökande och deras anhöriga. Det rör mellan 98 000 och 180 000 personer, många av dem har varit i Sverige i mer än tio år.

”Jag tycker inte man ska vara orolig,” sade migrationsministern Johan Forssell (M) på presskonferensen.

Men budskapet är det rakt motsatta. Det är rädslans politik som regerar när ordet ”permanent” helt töms på innehåll. Det är rädslans politik när en statlig utredare lägger förslag helt emot rättsstatens principer – om att inte stifta lagar som gäller retroaktivt – och som står i strid med svensk grundlag, EU-rätten och internationella konventioner.

Det återstår att se om förslaget blir verklighet. Det återstår att se hur många som i slutänden kommer att utvisas. Men budskapet har gått fram: Ingenting är att ta för givet längre. Ingen går längre säker i Sverige.

Det är samma budskap som skickas med den så kallade angiverilagen – att tjänstemän på myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten ska tvingas ange dem som sökt hjälp, om de misstänker att personen inte har rätt att vara i landet.

Många protesterar. Fackförbunden påpekar att allmänhetens förtroende är avgörande för att deras medlemmar ska kunna göra sitt jobb. Risken är att den som behöver välfärden mest inte längre vågar söka hjälp av rädsla för att skickas ut ur landet.

Det är en rädsla som smittar. Det kanske inte rör mig, men det kanske rör min granne. Jag kanske inte riskerar utvisning, men det kanske finns annat jag är rädd för i en tid när ingenting längre är att ta för givet. Hur ser andra på min familjs vandel, mina barns felsteg, mina misstag?

År 2025 nomineras återigen en amerikansk president till Nobels fredspris. Enligt hans egen utsago har Donald Trump nu stoppat krig i sju länder. Enligt många andra har hans politik framför allt lett till en global osäkerhet, en växande rädsla och ett intensivt ryggdunkande från andra företrädare för rädslans politik.

Historiens dom har så här långt alltid varit hård mot dem som drivit rädslans politik. Men den domen kan bara fällas efter att de mångas hopp och engagemang har tagit världen i en annan riktning.

Karin Sundin